Peppe Goes East

Nu börjar det bara vara upploppet kvar på min tid i Korea. Har nu skickat hem lite kartonger, det är ju halvt otroligt vad man drar på sig saker under två år. Idag har jag skickat hem 37 Kg, förra veckan så skickade jag hem 23 Kg. Jag ska dessutom skicka en vända till innan jag åker hem.

Å andra sidan har jag ju nu packat en del saker jag först hade planerat att slänga, men när man skickar med båt så blir det trotts allt ganska billigt.

Hur som helst så kommer jag att sakna Koreas effektivitet, i morse efter mitt besök på postkontoret så skulle jag ta snabbtåget ned till Daegu. Enda gångerna jag bokar biljett är tidig tisdagmoron eller på Fredagskvällarna. Så när jag kommer till kassan så säger tjejen där ”I am terrible sorry sir, the train to Daegu is fully booked, but would the next train be ok?”

Så min självklara fråga är ju då, “Ok, when does that train leave?”, ”-In 15 minutes”.

Ja vad säger man, Korea är fantastiskt.

//Per-Emil

I helgen så var jag på mitt andra Koreanska bröllop. Betydligt bättre än det förra får jag säga. Inte för att det var vackrare, utan för att publiken faktiskt höll käften och undvek att prata i telefonen under ceremonin.

Ett ganska intressant och vacker inslag i de koreanska bröllopen är att i början av akten så går bruden och brudgummens mor upp och tänder varsitt ljus som ska symbolera de två familjerna. Mot slutet av ceremonin så tänder brudparet ett gemensamt ljus för att symbolera att dom nu startat en gemensam familj.

Nå ja, detta bröllop skiljde ju sig en del, bland annat så skulle vännerna till bruden och brudgummen gå ut och dricka soju tillsammans efter bröllopet och brölopslunchen. Här kom då den konstigaste delen. Medans vi sitter där så dyker paret upp. Efter en del skålar och applåder så tar man fast brudgummen, binderihop och håller upp hans fötter och sedan ska vi i tur och ordning slå honom tre gånger under fötterna, med en torkad fisk!!

Varför man ska slå med just en fisk vet jag inte, men anledningen till att man ska slå honom under fötterna har att göra med ”zon terapi” man ska helt enkelt öka hans blodcirkulation och bygga upp hans energi inför bröllopsnatten. Jag har försökt fråga runt folk i alla åldrar, till och med taxi chauffören som körde mig till jobbet i morse. Men ingen vet varför man ska använda en fisk, dom säger bara att det är tradition och ska vara så.

I övrigt så var det en riktigt trevlig upplevelse. Speciellt efterfesten, även om den nu skedde vid två på eftermiddagen. Men jag fick stifta bekantskap med en Semi-Pro Golfare, en smyckes designer, en choklad designer, en Professionell Starcraft spelare och en pro-fighter. Så det var helt enkelt en salig blandning.

//Per-Emil

I helgen så blev det improviserad skidresa. Yu-young frågade mig om jag hade några planer för helgen och då mina enda planer var att packa och rensa i lägenheten så kändes det mer lockande att fara i väg och åka lite bräda.

Det låg snö på marken i alla fall. Vyn ut genom bilfönstret

Nu blev det dock mer åka bil än att åka bräda. Det är ganska exakt 180 Km till Phoenix Park från Gangnam. Dock så kombinerades denna tur med årets första snöfall, så vi satt fast i bilkö hela vägen dit. Det tog oss 7 timmar att åka dit. Räknar man bort lunch pausen och ytterligare en paus för att lätta på trycket i blåsan så gav det oss en medelhastighet på under 30 km/h. Fullständigt vansinnigt. Mycket bättre var ju inte hemresan heller.

Men vi lyckades tajma det hela ganska bra ändå. 19:30 började nämligen kvällsskidåkningen. Eller man ska nog snarare kall det nattskidåkning då det är öppet till 04:30. Backarna var helt ok, men ett par utslitna boots som är mjuka som raggsockar i kombination med en bräda som spagetti och bindningar i storlek små så var det inte vidare kul att åka. Bootsen stack ut rejält så när man försökte ligga på tåskär så blev det krasch. Bindningarna slutade just under trampdynorna så man fick ganska fint tryck där också. Men nå ja, det är konceptet som är kul. Men trotts en paus med kyckling och en öl så var det svårt att int e känna sig trött efter bilfärden.

Kvälls/nattåkning i Phoenix Park

Efter midnatt någon gång så blev det helt enkelt middag i stuganSå efter det blev det att dra till stugan och käka Köttbullar, potatismos och lingonsylt. Väldigt uppskattat.

Hur som helst så var det en väldigt trevlig helg även om det blev väldigt sent innan man var åter i Seoul.

//Per-Emil

P.S. Det är inte Krig ännu och Koreanerna är lugna. Det är ingen fara med mig!

Med tanke på vad som hände i går så är det kanske läge för mig att skriva några rader. Så redan utifrån det så kan ni ju dra slutsatsen att jag är vid liv och allt är väl.

Överlag så fortsätter livet som vanligt här i Syd-Korea, enda skillnaden är väl att mina kollegor var lite upprörda, men inte mycket mer än så.

Som jag har sagt tidigare så är dom ganska vana med sådana här situationer, när man läser tidningarna så verkar det här vara en större sak i Sverige än här i Korea.

Sen så ligger det något i det gamla uttrycket ”det är inte ens fel att två träter”. Jag tycker att Korean Herald beskrev det hela ganska bra Här

//Per-Emil

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Men nu tycker jag att det är dags att avhandla ytterligare ett Koreanskt fenomen.

Ni har väl alla hört talas om ”Screen Golf”, det är ett ytterst vanligt fenomen i Korea. Dom finns överallt och är egentligen golf simulatorer. Du och dina vänner bokar helt enkelt ett rum med denna simulator i. Förutom simulatorn så har du även soffgrupp och man kan beställa både öl och mat för en trevlig kväll.

Nå ja, detta är ju ett fenomen i sig själv. Men detta eskalerar vidare till något som Daegu är känt frö, nämligen Screen Horse racing. Jag vet inte riktigt fullt hur det går till, men det är tydligen samma princip. Förutom att du tävlar med hästar i en simulator. Självklart brukar det då även vara en del pengar inblandade då man kan satsa mot varandra.

Vi tyckte ju att det här var ganska galet och ville testa. Dock så han vi aldrig med det, fast galenskaperna nådde nya nivåer då Misun berättade om Screen Fishing.

Jepp, ni tolkar det rätt, det handlar alltså om fiske simulator. För en 5-6 år sedan var det oerhört populärt i Korea och det gick ut på att man skulle fiska och varje fisk var värd ett visst antal poäng, då beroende på Storlek och Art. Industrin växte snabbt upp och folk spelade mer och mer. Man började satsa pengar på denna sport och det gick så långt att folk förlorade sina livsbesparingar, en del fick till och med gå från Hus och Hem.

Så det slutade med att den Koreanska regeringen förbjöd detta fenomen. Idag går tydligen dessa simulatorer att finna i Vietnam istället.

För mig som svensk så känns ju konceptet helt galet. Men vad ska inte Koreanerna tycka om Ko-bingo.

//Per-Emil

Trotts att jag nu har varit här i snart två år så slutar man aldrig att förvånas över saker jag stöter på här. Koreanerna har mycket intressanta affärsidéer.

Vi är nog en hel del personer som drömt om att någon gång ha en gatt eller hund att gosa med.

I Korea har man gjort verklighet utav det här, det finns nämligen Katt och Hund Kaféer. Här får du tillsammans med din latte en liten kattunge att gosa med ett tag.

Fantastiskt!

//Per-Emil

På mitt lilla mission att klara utav typiskt Koreanska saker innan jag sticker här från så kom i går turen till något som jag nämnt för länge sedan. Nämligen Love Hotel.

Detta är ett intressant koncept som går ut på diskretion. Oftast är dessa ställen tillhåll för par som vill få en stund för sig själva då man bor hemma fram tills dess att man gifter sig så är det svårt att få lite tid tillsammans. Sen är det även ett puppolärt ställe för Krogragg, kärleksaffärer som man vill dölja från sin partner. Dessutom så är det ett ställe där man har möjlighet att ta med sig den eventuella partner man köpt för natten.

Jag ni kan ju förstå att jag varit ganska skeptiskt till dessa ställen. Men den slutgiltiga saken som dessa ställen också är kända för är att många Koreanska företa använder sig av dessa ställen för sina anställda då kostnaden är relativt låg jämfört med vanliga hotell. Så på det spåret är det, mina koreanska kollegor Bode på sådant ställe så då sa jag att vad tusan, jag kan väl också göra det.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja för att beskriva detta på ett bra sätt. Men vi kan väl helt enkelt gå igenom vad jag upplevde i hyfsat kronologisk ordning.

Parkeringsplatsen är under tak och det är rep-draperier när man åker in för att ens bil ska vara helt skymd. Folk utifrån gatan ska helt enkelt inte kunna se hur många som kliver ur bilen, samt att man inte ska se vems bil som är på stället.

När vi kommer in i receptionen så har vi en stor tavla framför oss där det är bilder på varje rum. Rummen är individuellt inredda, jag väljer ett rött rum, med Andy Warhol tema, vilket kostar mig 500:- för en natt. Jag trycker på knappen för rummet och skylten släcks, rummet är mitt. Vi ropar på killen i receptionen för att få betala, han dyker frågande upp och han står bakom ett skynke. Förmodligen för att han inte ska se oss så tydligt så att vi får känna oss anonyma.

När vi betalat så beger vi oss upp till våra rum. När jag kommer in på mitt så blir jag förvånad, det är väldigt stort. Om än lite slitet så är det fräscht och luktar rent och städat. Badrummet är gigantiskt och har jacuzzi för två personer, samt att dusch kabinen har ångbastu funktion.

Jag hade bilden av att rummet skulle vara något i stil med rummet som Stellan Skarsgård bor i när han besöker Hamburg i filmen Den demokratiske terroristen. Men det här var ju so långt från det som man kan komma.

Andra saker är kanske inte lika imponerande, som att det finns gratis kondomer bredvid sängen, det vittnar ganska tydligt om vad rummet är till för. Inne i badrummet så finns det dessutom en speciell kran med extra slang som kanske kan beskrivas som bidé. Men en konstigt munstycke och väldigt välillustrerad bild på hur damer ska genomföra en ”underredes sköljning” för att rengöra.

Nå ja, om vi bortser från detta så imponerade rummet mycket på mig. Ungefär 500 TV-kanaler, flertalet på engelska med filmer. All belysning i rummet kan dimmas via tv:ns fjärrkontroll. Laptop med internet access ingick även det.

Fast med intressant var nog det jag upptäckte innanför dörren. Nämligen en betalautomat. När jag tryckte på knappen där nere i receptionen så låsts dörren till mitt rum upp. Jag hade helt enkelt diskret kunna traska upp och sedan betala kontant inne i rummet utan att någon hade behövt se mig. Det var förmodligen utav den anledningen som killen i receptionen ställde sig frågande till att vi ville betala där. Här ifrån kunde jag även beställa saker och TV:ns betalkanaler och aldrig behövt visa mig någonstans. Om jag mot förmodan skulle beställa något in till rummet så finns det en frostad glasdörr jag kan dra för så att room-service kan köra in sin vagn innanför roms dörren, men utan att dom ska kunna se mig.

När jag sedan bläddrar igenom hotellinformationen så visar det sig att dom har fyra ”drive in”-rum. Man kan då helt enkelt ett privat rum till sitt garage. När rummen är lediga så står garage porten öppen. Man åker in i garaget, stänger diskret porten och sedan går man in i rummet och betalar i rummet till automaten, diskretion på hög nivå.

Så kan man bara bortse från vad dessa hotell ofta används för så är det inte alls ett dumt alternativ.

Jag är i alla fall en erfarenhet rikare.

//Per-Emil

Helgen har jag spenderat nere i Busan. Trotts att jag på senare tid har rest en del i jobbet så kändes det ändå skönt att komma bort. Varje gång jag är där så slås jag utav att det är en väldigt vacker stad. Vattnet finns överallt känns det som, dessutom så finns det ju gott om sandstränder inne i själva staden. Dessutom så finns det, precis som i alla Koreanska städer, gott om berg. Så det är skarpa kontraster mellan berg och hav.

Man kan säga att Busan påminner en hel del om Hongkong, fast med viss brist av skyskrapor. Kanske snarare lite som en mix utav Hongkong och Tokyo. Den liknelsen är nog inte alls dum, eftersom att det dessutom är gott om Japaner i Busan. Det tar bara knappt tre timmar att ta snabbfärjan mellan Busan och Fukuoka.

Nå ja, jag har ju varit i Busan vid ett antal tillfällen, mest då i jobbet. Har egentligen bara varit där en gång för nöjes skull. Samtliga gånger har jag fegat ur på Busans traditionella maträtt sannakji. Det vill säga levande bläckfisk. Men då jag nu börjar se slutet av äventyret i Korea så kändes det som att det inte finns tid kvar att vänta ut det. Samt att man kan ju inte ha bott här i nästan två år utan att ha testat. Så sagt och gjort, detta beställdes in:

Fullständigt vansinnigt, men om man bortsåg från att det var bläckfisk, att det var levande och att den sög sig fast i mina ätpinnar hela tiden så smakade det faktiskt helt ok.

Så nu kan jag bocka av det också på min att göra lista.

I övrigt så njöt jag mest av helgen och det var ett stående fiskinslag över det hela, besök på fiskmarknaden samt besök på Busan Aquarium var också hållplatser för helgen.

I morgon blir det dock återbesök på KTX för då blir det Daegu igen. Ständiga äventyr helt enkelt.

//Per-Emil

Nu förtiden känns det mer som regel än undantag att spendera en eller ett par dagar i veckan nere i Daegu. Så inför gårdagens resa dit så beslutade jag mig fört att boka resan med KTX 2, vilket är Koreas nya snabb tåg.

Till stora delar så är det identiskt med vanliga KTX, skillnaden är att KTX är byggt av Alstom och KTX 2 är byggt av Koreanerna. Många pratade om att KTX 2 är bättre då vagnarna är lite bredare och man får lite mer utrymme. Man kan egentligen säga att det är typiskt Koreanskt förfarande, vi importerar något och sedan i framtiden så bygger vi en egen förbättrade version av det hela.

Tyvärr så blev det inte någon aha upplevelse utav det hela. Man hade förvisso lite mer plats på bredden, men på längden så hade man slängt in otympliga enheter för uppfällbara bord, så jag som är lite längre än medel Koreanen upplevde tåget som trängre. Dessutom hade man rationaliserat bort alla gardiner och textiler till förmån för grå och brun plast. Visst lättare att städa, men man tappar dock mycket av ”hemtrevnads”-känslan samt att ljud fortplantar sig bättre. Till det hela hade man dessutom en LED belysning som gav ett väldigt klart ljus och gjorde att hela vagnen kändes steril och tråkig. Till råga på allt hade man valt en ljus grå klädsel som redan från början ser skitig ut. Så summan av det hela är att KTX 2 ser ut att vara äldre och skitigare än KTX, trotts att KTX 2 är 6 år nyare.

Till råga på allt så var tåget försenat. Jag anlände 7 minuter senare än utsatt tid. Med svenska ögon så känns det kanske inte så mycket. Men nu pratar vi om ett land där man ber om ursäkt om tåget är 1 minut försenat.

Jag tror förvisso inte att det har så mycket att göra med KTX eller KTX 2, KTX 2 ska ju trotts allt ha en högre toppfart än KTX.

Men hur som helst så är mitt tipps är att hålla sig till vanliga KTX.

//Per-Emil

Till och från så får jag lite dåligt samvete över att jag är dålig på att uppdatera här. Men samtidigt så tycker jag ju att det är tråkigt att uppdatera utan att ha något att säga.

Nu har jag faktiskt en lite halv intressant sak. Nämligen måndagar i Korea. Detta har helt gått mig förbi. Det är nämligen så att måndagar är en väldigt vanlig ”fest dag” i Korea.

Anledningen till att jag uppmärksamamt detta är för att jag var ute och promenerade i gått och det var galet mycket folk. Så jag tog till en livlina och frågade en vän. Svaret jag fick var helt enkelt att på Måndagar går många män ut med sina kollegor och vänner. För helgen har dom varit ”tvingade” att vara med sin fru och sina barn. Så när veckan börjar så är dom äntligen ”fria” att göra som dom vill. Så på måndagarna så passar dom helt enkelt på att gå ut och ha kul. Men det är väl så att underveckorna så är det lätt att bortförklara varför man kommer hem två på natten och luktar som en spritfabrik. ”Det var bara en affärsmiddag, gumman!”

Så då kan man ju nästan anta att måndagar är rätt dag för att förhandla med folk för då är dom på topp humör. Tisdagsförmiddagar bör man nog kanske undvika.

//Per-Emil

Söndagen var en intressant upplevelse - Formula 1 Korea Grand Prix.

Bara att ta sig dit var ju ett äventyr, efter många om och men så fick jag tag på en flygbiljett från Seoul till Muan. Sen tänkte jag att resten löser väl sig, det gjorde det också, men på flygplatsen så fanns det inga taxi bilar och personalen från Korean International Circuit hade väldigt begränsade engelska kunskaper. Jag fick så småningom reda på att det skulle gå någon form av gratis skyttelbuss. När det rullade in två bussar så stod allt på Koreanska men jag följde bara folkströmmen och hoppades på att det blev rätt, vilket det blev.

Väl på plats så skulle jag vänta in Mats så jag hade planer på att sitta på ett fik eller restaurang och läsa lite. Vilket ju var lättare sagt än gjort. För dom hade inte lyckats göra mer än att resa upp ett tillfälligt stängsel, resa något som mest kändes som provisoriska läktare samt asfaltera bana och huvudleden in till banan. I övrigt så var allt bara åker mark. Tillsammans med det i hållande regnet så skapades det en ganska fin leråker och kändes väldigt långt från Monacos glamour.

Restauranger kunde man ju glömma. Utan jag stod i regnet och väntade in Mats. När han väl kom så fick vi tag i mat i form av kalla hamburgare.

Nå ja, vi tog oss upp på läktarna där sätena var monterade utan något som helst utrymme mellan varandra. Dock så hade vi tur och det fanns en del tomma platser runt oss.

Nå ja, även om loppet startades bakom säkerhets bilen så var det en grymt intressant upplevelse. Ljudnivån är sinnes sjuk och gör sig inte alls rätt på TV. Trotts öronproppar så fick man snudd på hålla för öronen.

Under ett kort regnuphåll så tog förarna en tur runt banan

Det skumma var dock att regnet inte alls var så kraftigt som det visades på TV, men på grund av den nya asfalten så ville vattnet inte riktigt rinna undan. Det blev en del sladdar och spektakulära avåkningar. Länge trodde man att Red Bull skulle ta hem det hela, men efter motorstrul så stod Alonso som vinnare.

Men för oss var äventyret inte slut. Vi skulle ta oss vidare till Daegu, men det enda vi viste var att vi skulle åka via Gwangju och där byta buss på buss terminalen. När vi väl hittat bussarna till Gwangju så fick vi kämpa en hel del för att göra oss förstådda. Buss chauffören vägrade släppa på oss på den första bussen då han minsann inte hade tänkt åka förbi bussterminalen utan skulle åka direkt till flygplatsen. Tillslut fick vi tag i en engelskspråkig kille som visade oss till rätt buss och han ropade dit en chaufför som öppnade och släppte in oss. Det visade sig sen att vi hade lyckats ta oss för bi den där kön på tryga timmen med folk som väntade på just den bussen.

Tyvärr så visade det sig sen att vi lika fullt hamnade på flygplatsen. Väl där så visade det sig ett det bara fanns en buss kvar som skulle gå till Daegu men den var fullbokad. Enda alternativet var att åka till Ulsan och sen därifrån byta till Daegu.

Nu bör jag kanske dra lite Koreansk Geografi för er. Yeongam där F1 gick ligger på sydvästra kusten. Ulsan ligger på Östra kusten. Vilket innebär ungefär 5 timmars bussresa. Från Gwangju till Ulsan så är det 4 timmar bussresa. Från Gwangju till Daegu skulle det endast ta 2,5 timme. Så med detta alternativ så hade vi ungefär 7 timmars resande att se fram emot (inklusive väntetid i Ulsan). Det slutade med att vi tjurade ihop och tog en taxi till Daegu, två timmar och 500:- skallen. Helt ok i slutändan. Men det blev en lång dag.

För att summera det hela så kan man säga att tävlingen var intressant, men arrangörerna var inte redo för det här alls. Förhoppningsvis så blir det bättre nästa år.

//Per-Emil

Dagens lunch köttsoppa på Ko-mage. Smaken var helt ok, men köttet var ju inte direkt behagligt. Känns som att det ska bli skönt att återvända till svergie där man får riktig lunch. Kött och Potatis for the win!

Fast nog kommer man att sakna den koreanska maten, jag har försökt tjata till mig lite matlagningskurser av en kompis så att man kanske får med sig lite kunskap hem i alla fall.

Natten har jag förövrigt spenderat på ett hotell som verkar använda sig av ett smörsyra baserat skur medel, sängen/kudden luktade dessutom mögel. Trotts att dom serverade snökrabba till frukost så hjälpte det inte, vi checkade ut omgående. Nu hoppas vi på att vi hittar ett bättre hotell för natten.

//Per-Emil

Bara för att jag är i Korea så är det inte slut på allt flängande. Idag så drar jag ned till Daegu och blir där hela veckan.

Nu när man börjar se slutet på tiden här i Korea så kan man inte låta bli att fascineras över den förändring som har skett. Från ett litet kontor med tre personer och svårigheter att boka in möten så är vi nu i en period av långa arbetsdagar för att få upp en fabrik. Stora förändringar, men jäkligt kul

Efter en veckas besök så har nu Marri, Nisse och Agnes dragit hem mot Svedala. Det har varit grymt kul att ah dom här men jag förstår verkligen inte vart tiden tog vägen. Det gick allt för fort helt enkelt, men det har varit grymt kul att ha dom här.

I fredags så levererade vi stenhårt på Karaoken och i Lördags fick vi slicka såren genom att dra till Lotte World och åka lite berg&dal-bana.

I morse vaknade jag och var så glad och nöjd. På något vänster så var jag övertygad om att jag hade blivit synsk under natten. För jag var fullständigt övertygad att Luleå hockey hade vunnit över AIK med 3-2. För jag hade inte ens läst tidningen.

Tyvärr så var jag nog inte så vaken när jag kom fram till att jag hade fått nya kunskaper. För när jag öppnat ögonen och kopplat upp mig på nätet så visade det sig att Luleå förvisso vunnit men inte mot AIK och inte med 3-2.

Men men, mina super kunskaper kommer nog så småningom. Man ska bara inte bara sluta hoppas.

//Per-Emil

I går åt jag nog den konstigaste maträtten hittills i Korea. Vi var nämligen på Krabb/skaldjurs restaurang. Den konstiga rätten var rå räka, något som jag testat förut.

Galenskapen nu var att vår servitör kom in med fyra levande räkor i en skål med vatten. Framför våra ögon så började han sedan att skala räkan medans den fortfarande lever och sträcker sedan över den till mig. Jag håller i den i Huvudet och i ”stjärtfenan” sedan så säger han åt mig att bara bryta utav huvudet, doppa den i chilisåsen och sedan äta den. Vilket jag gjorde, kändes skumt då den sprattlade en del i händerna medans jag genomförde ”ingreppet” och slängde i mig maten. Än mer skumt känns det att huvudet ligger kvar på min tallrik och rör på fötter och spröt i ett par minuter.

Smak mässigt så var det inte alls illa, men inte heller någon dunder succé. Det var mest bara konstigt.

//Per-Emil